De fem standarddanserna är:
Modern vals – valsen har sitt ursprung i Österrike och kom till Tyskland under 1800-talets första hälft. I USA utvecklades ur denna en långsammare vals, den s.k Bostonvalsen som senare kom att modifieras ytterligare under namnet English Waltz. Denna utgör grunden för den vals som dansas på dagens tävlingar.
Tango kom antagligen till Argentina med de svarta från Mellanamerika, och utvecklades som en sällskapsdans under 1800-talets andra hälft främst bland fattiga, kriminella och prostituerade i Buenos Aires. Tangon dansades ursprungligen främst av män, som utförde invecklade steg på de små ytor som stod till förfogade på de trånga barerna. Till Europa kom tangon på 1910-talet och kom att anses som osedlig och förbjudas på vissa håll. Det stora genombrottet för tangon kom genom filmer med bl.a. skådespelare som Rudolph Valentino.
Wienervals var den dominerade dansformen under andra hälften av 1800-talet, framförallt i Wien, som också var hemmaplan för de stora kompositörerna Josef Lanner, Johan Strauss d ä och Johan Strauss d y. Dessa har gett wienervalsen dess klassiska odödliga karaktär med stycken som An der schönen blauen Donau.
Slowfoxtrot anses av många vara den svåraste av de fem standarddanserna, eftersom den långsamma musiken och speciella karaktären fodrar god förståelse för och kontroll av rörelsen. Slowfoxtrot är en långsammare variant av foxtrot, som lanserades i USA och Europa på 1910-talet. Foxtrot ansågs imitera rävens tveksamma och försiktiga steg, därav namnet.
Quickstep utvecklades under 1920-talet från foxtrot och charleston eftersom banden började spela för snabbt för att man skulle kunna dansa så stora steg som foxtroten krävde. Dagens quickstep är däremot helt olik foxtroten, den har utvecklats till en dynamisk och snabb dans med mycket rörelse över golvet och avancerade steg som innefattar hopp och springande steg. Tempot har även ökats ytterligare och synkoperade steg är mycket vanligt. Quickstep kräver snabbt fotarbete, det ska se lätt och lekfullt ut och dansen är mycket konditionskrävande.
Samba kommer från Brasilien, där den spelar en viktig roll som karnevalsmusik eftersom den är en "cansion", det vill säga en sångdans som kan förekomma i både långsamma och snabba tempon. Samban har utvecklats ur den brasilianska dansen "batuque" och introducerades som sällskapsdans i New York i slutet av 1930-talet. Samban nådde Europa via USA efter andra världskriget och blev snabbt populär, framför allt genom filmen "Tico-Tico".
Cha-Cha-Cha är en sällskapsdans med latinamerikanskt ursprung och är en utveckling eller rättare sagt en monotonisering (med bl a långsammare tempo) av mambon och det som inom latinamerikansk populärmusik benämns "bolero ritmico". Cha-Cha-Chan kom från Cuba via USA till Europa, där den blev populär i mitten av 1950-talet. Cha-Cha-Chan är den mest discobetonade tävlingsdansen.
Rumba är en afrokubansk dans, som uppstod i stadsmiljö, och rytmen är med sina betoningsförskjutningar starkt påverkad av de svartas musik. På 1910-talet kom rumban till USA:s östkust och i förenklad form har Rumban blivit en populär sällskapsdans. I Europa blev Rumban populär omkring 1930. Rumban medförde en del nyheter, t ex så kunde man nu stå en bit ifrån varandra. Detta var början till det fria dansandet, som sedan dess har utvecklats i olika former. P g a det lugna tempot är Rumban ansedd vara den mest "romantiska" dansen inom tävlingsdansen.
Paso doble, vilket betyder dubbelsteg, är en marschartad dans, som härstammar från Spanien och Latinamerika där den marschartade musiken ofta förekom vid tjurfäktningar. Dansen ska föreställa kampen mellan matadoren (kavaljeren) med den röda manteln (damen) och tjuren. Paso doble var populär omkring 1920.
Jive är det europeiska uttrycket för den amerikanska dansen "Lindy-Hop", som har uppkallats efter den amerikanska flygaren Charles Lindbergh. Namnet Jive uppkom när England överhopades av amerikanska soldater vid det andra världskrigets utbrott. Dessa soldater kallades för "the GI´s" och bland dem fanns åtskilliga som kallades Johnny. Eftersom de dansade så bra fick de smeknamnet "GI´s Johnnys", som senare blev Jive.
Jive blev sent en sportdans, först omkring år 1960 blev Jive godkänd som dans i tävlingssammanhang. Jiven är Tiodansens motsvarighet till Bugg och Rock´n´ Roll, men några kast förekommer inte i Jiven eftersom de är förbjudna.